Albin Ekdal

Foto Axl Bengtsson

Jag har sen jag började skriva fått tillgång till fantastiska fotbollsmänniskor som gett mig av sin tid. För mig har det alltid varit anmärkningsvärt att stjärnor inom sitt yrke gett mig tid. Många guldkorn har jag fått som jag vårdar ömt inom mig.

Men, om jag ska gå på rena meriter måste den senaste intervjupersonen vara den i särklass mest meriterade. 

Redan som ung var han en stor talang. Omtalad i Stockholm. Bodde i Bromma vilket gjorde det enkelt att vända sig till då, Sveriges särklass bästa fotbollsutbildning.  Väl inom fotbollen, träning eller match hade Albin redan från början viljan att vinna och bli bättre för varje gång.

För mig alltså en stor stjärna. Vilket gör mig ganska liten. Nu när jag sitter och skriver ut det vi pratade om under 40 minuter, kommer jag se om jag hade någon form av avslappning eller om jag överjobbade det. Albin och övriga laget ägnade tisdagen den 11/11 träning åt att spela paddel. Efter en snabbt intagen lunch fick vi låna ett litet utrymme av Djurgården för vårt samtal. Först ut en faktaruta.

Namn : Albin Ekdal (smeknamn Abbe)

Född : 28/7 1989

Familj?

• Det har jag två stycken. Dels har jag mamma och pappa. Två bröder. Hjalmar som spelar fotboll och Joel som är sex år äldre än vad jag är. Han jobbar med tv. Men inte direkt i pappas fotspår då han är mer bakom kameran.   Sen har jag min fru Camilla. Mina två döttrar Alma och Alessia. Dom är sju respektive fem år gamla. 

Har dom visat något intresse för sport?

• Äldsta, Alma, spelar lite fotboll. Inte favoriten, men tycker det är kul att vara med sina vänner. Sen håller dom på med tennis, dans och ridning. Det är fullt upp. 

Fordon : Jag har en bil, Volvo. 

När det är val i Sverige, röstar du då : Ja, det gör jag. Följer inte med slaviskt, men om man inte har allt för stora förhinder, tycker jag man ska rösta. 

Blev fina svar som var mer fylliga än vad jag är van med, vilket jag uppskattar. Nu till själva intervjun.

En ung Albin Ekdal. Ni bodde i Bromma då med? Varför blev det fotboll

• Ja, vi bodde i Bromma. Det fanns inget annat på kartan än fotboll. Superstort intresse redan från unga år. Jag var talangfull. Det blev naturligt att fokuset hamnade på fotboll. 

Var du ensam då eller var ni ett gäng som var tillsammans?

• Jag var ensam i mitt kompisgäng då. I min klass var det bara jag som tyckte fotboll var så kul. För mig var det bra att det blev en elitsatsning väldigt tidigt där i BP. Träna och spela med andra likasinnande och talangfulla killar. 

Är det viktigt att nivån är hög, kanske till och med för hög, när man har dina ambitioner?

• Det var viktigt för mig. Jag blev väldigt frustrerad när jag spelade med mina klasskamrater. Som inte var intresserade och lika duktiga som jag var. Då blev jag bara arg. Kunde bli rasande på att dom var dåliga och jag ville vinna. För mig, var det väldigt bra att få utvecklas i den miljön. 

BP, det vara svaret på den ambitionen du hade då?

• Det vet jag faktiskt inte. Jag växte upp därute och hamnade i BP. Jag hade ingen koll på hur andra klubbar var. Jag kom till BP och allt som var där passade mig bra. BP var då det bästa laget i Stockholm. 

Jag tänkte där på att du sagt att du alltid varit Djurgårdare?

• Ja, det var jag absolut, men BP var bäst. 

Jag vet inte vilket år Stefan Billborn tränade dig, men han sa inom en annan konversation “är du en mittfältare som ska styra spelet måste du kunna slå bollarna. När Albin var ung kunde han missa nio passningar i rad, men var fullkomligt övertygad om att han skulle sätta den tionde. Var kommer det självförtroendet ifrån?

• Han tränade mig i flera år, där. Var i ganska unga år. Jag har aldrig reflekterat över det du frågar nu. Men jag var extremt dålig förlorare. Ville vinna mest av allt, redan när jag började. Jag kämpade livet av mig för att uppnå det jag ville. Har själv inget minne av det du tog upp nu, men på det planet som jag ville vara, var det bara och fortsätta. Ger du upp utvecklas du inte. Jag tror alla som kommit till den nivån jag varit på, kommit över rädslan för att misslyckas. Inte låta den typen av känslor sätta käppar i hjulet för mig. Jag tror den grejen att upp på hästen igen är en av dom viktigaste egenskaperna för att nå upp till sin potential. 

Hade föräldrarna någon betydelse i din utveckling?

• Dom betydde mycket. Båda var stöttande. Mamma i dom mjuka värdena, “ det spelar ingen roll hur det går, vi älskar dig ändå”. Pappa hade också det i sig men hade också mer av en fotbollsförälder i sig. Var mer ofta med och tittade när jag spelade. Inte krav som i negativt, men han ville att jag skulle göra mitt bästa. Han följde matcherna med känslomässigt engagemang. Han höll dom bitarna som är rimliga att ha på en väldigt fin balans. Dom kom aldrig in i den känslan att dom la sig i och förstörde. 

Upp i A-laget, BP. Fick efter en kort tid anbud från Juventus. Hur såg kontakten ut? Var det självklart att ta anbudet?

• Det var nog ganska självklart. För och få lite bakgrund till det var att jag tidigare hade varit och tränat med Chelsea, när jag var 15-16 år sådär. Jag var hos Manchester United när jag var 14 år. Då var det för att känna på hur det var att träna med så stora klubbar. Där spelarna höll en ännu högre nivå. Chelsea vägde lite under en tid, men jag kände att jag inte var tillräckligt mogen för att ta den flytten med allt vad det innebär. Jag ville göra klart skolan. Trivdes väldigt bra med allt liv jag hade här hemma. Välmåendet och det sunda förnuftet vann då mot proffsdrömmen. Efter studenten var jag mer mogen. Då när Juventus kom var det en möjlighet och anbud som var för bra att tacka nej till. När jag väl hade tagit beslutet var jag väldigt ledsen att veta att jag skulle lämna familjen. Dom skulle fortsätta och leva det ljuva familjelivet medan jag skulle ta flera steg upp på seriositet skalan. När jag väl bestämt mig fanns det dock bara en väg, göra mitt bästa och se till att jag fick vara kvar i proffslivet utomlands. 

Vad sa dom när dom värvade dig? Vem var med som dina rådgivare?

• Ja, pappa var med hela vägen tillsammans med min dåvarande agent, Martin Klette. Juventus ville ha mig som en ung talang. Dom såg mig inte som en A-lagsspelare. Jag skulle spela med deras ungdomar och träna med representationslaget. Det var ett perfekt inkörsår. Det var häftigt, lärorikt och lite läskigt. Stor klubb med fantastiska spelare i truppen. Jag känner stolthet över den tiden som innehåller många fina minnen. Spelarna dom hade som Del Piero, Nedved, Camorenese och Trezequet bland annat. 

Du gjorde även A-lagsdebut då?

• Jag var kvar hela första säsongen. Satt på bänken i väldigt många matcher. Fick hoppa in tre matcher i Serie A. Jag gjorde min debut mot Napoli borta på hösten 2008. 

Sen blev du utlånad?

• Ja, precis. Jag gick till Siena. 

Hur går det till själva beslutet att bli utlånad?

• Det var uppenbart att om du inte var en supertalang var det tvunget att få speltid i ett annat lag. Siena och Juventus hade bra kontakt. Siena är en lite klubb som lånar in unga spelare och ger dom speltid. På det sättet gör dom, i detta fallet, Juventus en tjänst. Jag spelade mycket den säsongen. Jag tror det var 25 matcher kanske. På planen perfekt. Men utanför ganska tufft. Liten stad. Kunde inte språket. Där fick jag se den andra sidan av proffslivet. Inte så glamoröst. 

Du var i ett gäng klubbar där i Italien. Var det landet bra för fotbollsspelaren Albin?

• Det skulle jag absolut säga. Lätt att trivas där. Trevliga människor. Ett bra fotbollsklimat. Tittade på serie A redan från unga år. Jag höll på Milan när jag var liten. Det var riktigt bra med allt. Kultur, klimat och maten. 

Du sa något om språket. Hur kommunicerade du då?

• Engelskan var då inte så utbredd. I Siena hade jag en finne jag pratade engelska med. Sen var det bara att försöka snappa upp allt längs vägen. Inom fotbollen kunde jag förstå, men jag satt inte och hängde med i diskussionerna runt bordet precis. Jag kände mig utanför då, men knöt an till dom som kunde engelska. 

Det var inget Juventus erbjöd, språkundervisning?

• Jo, det gjorde dom. Men jag var lat. I Juventus kunde jag ändå klara mig på engelskan. Men det jag fångade upp redan år två utvecklades. Sen blev det bara bättre och bättre. 

Sen var du utlånad i Italien till andra lag?

• Jag hamnade på Sardinien och spelade i Bologna. Sen spelade jag i Cagliari  i fyra år. 

Fyra år är lång tid. Hur vill du beskriva dom åren?

• I Cagliari blev det 4 år som sagt. Väldigt behaglig tid på Sardinien där vardagen ofta kunde kännas som en semester med stranden precis runt hörnet. Jag trivdes bra men kanske inte hade velat stanna så länge. Redan efter två säsonger så blev jag sugen på något nytt, men blev övertalad att förnya och stanna 2 år till. Med facit i hand skulle jag stått på mig och varit lite tuff och cynisk. Min karriär hade gynnats av att flytta tidigare. Anbud saknades inte - men det är inte lätt för en ung kille att säga nej till förlängning av kontrakt när det hotas med att man ska hamna på läktaren och inte få spela mer. Fulspel som ofta lyckas från klubbarna, och spelarna blir lidande och ställda mot väggen. Höjdpunkten i Cagliari-tröjan var självklart mitt hat-trick på San siro mot Inter hösten 2014. 3 mål i första halvlek i en match där vi vann 4-1. Osannolikt såklart för mig att göra 3 mål mot Inter, i en match där min fru och många vänner satt på läktaren i Milano. Ett minne för livet. Efter 4 år ville jag bort, prova något nytt. Klubbar i Italien var intresserade men jag hade ett sug efter Tyskland. Så blev det också

Tyskland, ja. Varför blev det Hamburg?

• Jag hade varit i Italien i 5-6 år då. Jag ville prova något nytt. Tyska fotbollen har också lockat mig. Publiken och arenorna. Tyskland har också likheter med Sverige. Jag kände en längtan efter att komma till ett land där sakerna fungerade bra. Hamburg var en stad jag bara hört gott om. Klubben är väldigt stor. Dom hade haft problem men jag blev lovad att allt skulle styras upp. Kul äventyr. Min tjej bodde med mig då. 

Hur funkade språket i Tyskland då?

• Där kunde nästan alla, precis som i Sverige, engelska. Rent kommunikationsmässigt behövde jag inte tyskan. Men klubben hade som policy att man skulle plugga tyska. Jag lärde mig lite tyska. Tränarna körde tyska men i övrigt klarade jag mig gott på engelska. 

Fotbollsmässigt, hur gick det i Tyskland?

• Det var en tuff period. Var skadad. Spelade inte så många matcher. Jag opererade foten bara några månader efter jag anlänt. Utöver det fick inte klubben ordning på det dom sa att dom skulle få ordning på. Misskötseln under många år hade satt sina spår. Blev inte så mycket bättre när jag väl kom dit. Utanför fotbollen trivdes jag väldigt bra. Många bra vänner i laget. Min tjej jobbade i staden. Det i sin tur gjorde att jag fick ett brett socialt umgänge. Hamburg som stad älskade vi båda två. Klubben tryckte på mig att spela trots skador, vilket gav en sämre prestation men även följdskador. Jag fick en skada i en sena i foten. Spruta i halvlek. Sen drog jag sönder den helt tio minuter in på andra halvlek. Operation och fyra månaders rehab. Det fanns fler såna händelser som gjorde att min sejour där inte blev lika bra som den hade kunnat bli. 

2018 tog det slut i Tyskland. Värvad tillbaka till Italien. Denna gång Sampdoria. Hur var det?

• Jag kände att jag saknade fotbollslivet i Italien efter några säsonger i Tyskland. Sampdoria har sitt hem i Genoa. En stad vid havet. Klubben var stabil. Jag var där i fyra år. En viktig spelare för klubben. Jag var uppskattad av supportrarna. Det är nog den klubben jag känner jag har starkast anknytning till, utanför Sverige. 

Hur såg skadebilden ut då?

• Det blev bättre där. Sen hade jag också tuffat till mig och sa ifrån när jag inte kunde spela. Sampdoria som klubb tryckte inte på heller på samma sätt som Hamburg hade gjort. 

Hur gick det för laget under dina fyra år där?

• Jag tycker det gick ganska ok. Vi var ett stabilt mittenlag. Jag blev snabbt uppskattad och fick bära kaptensbindeln i fyra matcher. Min äldsta dotter är född där. Trivdes väldigt bra i laget. Sen kom även min andra dotter till världen under mina år i Sampdoria. Det är klart man får speciella band till staden där barnen är födda. 

Det där med att vara lagkapten. Det har hänt dig relativt ofta i din karriär. Du ses av alla som jag känner som en ledare. Hur ser du på den biten?

• Jag var kapten redan på BP-tiden. Det är väl något jag fått med mig. Jag ställer höga krav på mig själv och därmed också på mina medspelare. Behandlar alla bra. Jag visar respekt för alla spelare i gruppen. En bit är väl att även om jag ställer krav går det inte över till en arrogant och gnällig ton. 

Är det en svår balans det där?

• Ja, det är klart det är. Det har hänt att jag skrikit rakt ut. Det är jag den första att erkänna. Jag tror att med ett bra kroppsspråk och kämpaglöd framgår det vilken typ av ledare man är. 

Du lämnade Sampdoria. Var det ömsesidigt som det brukar kallas?

• Jag hade förlängt mitt ursprungliga 3-årskontrakt med ett år. Men efter det hade jag skadeproblem som dom inte var tillfreds med. Då gick jag till Spezia. Det var inte min dröm, kanske. Vill kanske hellre stanna i Sampdoria. Vi åkte ur det året och hamnade i serie B. Det ligger som Genoa nära havet. Egentligen fanns det inte så mycket att gnälla på. Mina känslor för Sampdoria var nog det tuffaste med att byta lag. I Spezia var nog första gången i min karriär som jag kände att jag inte riktigt var där. Med det sagt, jag kunde haft det värre också. 

Påverkade det din prestation på matcherna?

• Ja, det kan jag väl känna. Är man inte tillfreds mentalt, där man känner lugn och ro i kropp och själ, då är inte prestationen på samma nivå tyvärr. 

Vid den tiden gick det väldigt mycket rykten här hemma att du ville komma hem, men…………?

• Ja, jag minns inte med säkerhet vad som hände men jag tror inte vi hade superheta diskussioner. Men det du hört är väl att gruppdynamiken skulle påverkas om jag kom då. Djurgården hade många mittfältare på kontrakt. Jag tror inte det var helt aktuellt från Djurgårdens sida då. Men jag var sugen på Djurgården. Så var det. Jag hade alltid haft en dröm att spela i Djurgården. 

Sammanfatta din tid i Djurgården.

• Den har varit tudelad. Den har varit alldeles underbar på många sätt. Bära tröjan. Vara en del av Djurgårdsfamiljen. Komma ut på Stockholmsarenan med alla supportrar på plats. Det är saker som jag innan hade fått upp i huvudet. Den delen har på ett personligt plan känts väldigt stort. Sen den andra delen är att det inte gått så bra som jag önskat. Varken för mig själv eller laget. Jag har haft perioder med skador. Det har varit händelser kring mig och mediala uttalanden som jag inte har uppskattat. Men nerkokat till ett kortare svar, jag är otroligt glad att jag fått representera Djurgården. Jag tycker jag kan stå rakryggad och säga att jag gjort allt i min makt för att påverka laget positivt. Där har jag inte lyckats på samma nivå som mina förhoppningar var inför. Det grämer mig lite. Sen har vi allt som hände med Europa spelet kontra mitt namn, men det har ältats så mycket. Jag orkar inte hålla på och dra det en gång till.

Jag tycker du haft en jävla otur också. Elfsborg borta.  Guidettis tackling på vår spelare när du var oskyddad i luften. Där vill jag också fråga, hur känner man då som vänner till varandra?

• Ja, därnere i Borås, hoppa in inte hundra procent uppvärmd. Får en smäll på ljumsken. Fick en ganska allvarlig skada. Tufft att komma tillbaka ifrån. När det gäller John och tacklingen är det omöjligt att förutspå att det ska gå så illa som det gjorde. Det kanske kan tänkas på läktaren “ vad fan gör han”. Men på planen tänker man inte så. Det blev olyckligt. Han bad om ursäkt efter matchen. Det enda jag tyckte vad det gällde den var att han skulle kommit fram till mig där under matchen. Samtidigt som jag förstår derby, adrenalin och vart fokuset ligger. Hade det varit någon jag inte gillat hade jag nog blivit betydligt argare. Hade avsikten varit och skada, då hade jag rytit till och blivit ordentligt förbannad. Men jag upplevde inte den situationen så. 

Hur ser du på att göra den tuffa tacklingen, oavsett vem, där man gör det för att vinna. Även om den inte är vacker?

• Det går en gräns någonstans, helt klart. Ett rent överfall som skulle kunna stoppa en karriär, den går man inte över moraliskt. Men om mitt lag vinner om jag sparkar ner någon halvfult, sådär, det är klart jag gör det då. Men jag vill också lägga in brasklappen, på planen är man inte alltid sig själv och besluten tas så snabbt. Då kan olyckor ske. Utfallet kan bli något man inte är stolt över. 

När man träffar en spelare man gruffat mycket med i sitt Allsvenska lag, är det guld och gröna skogar direkt då när ni spelar i landslaget?

• Nej inte alltid. Jag har själv alltid försökt vara tuff på planen, men när matchen är slut skakar man hand. Dom som har en annan karaktär och fortsätter tjafsa, säga en massa skitsaker efteråt. Dom har jag ingen respekt för. Men dom som spelar hårt med rättvist har jag inga problem med att få smällar från den typen av spelare. Sen som mot Öster senast, ser man också att är man snabb som Fallenenius (Oscar) kan man åka på tjuvsmällar. Jag är inte så snabb så dom behöver inte fula sig mot mig. (Vi skrattade ihop) 

Roll i Djurgården är på tapeten. Vad ser du dig själv, för dagen, göra mest nytta?

• Jag är Djurgårdare sen barnsben. Brinner för Djurgården oavsett om det är hockey eller fotboll. Jag är intresserad av hur ungdomar ska kunna ta steget upp till seniorsidan. Jag är intresserad av hur gruppdynamiken ska bli bättre. Få med alla på samma tåg som har samma mål. Få göra något dylikt i Djurgården skulle jag gärna vilja. Exakt vad jag vill och var Djurgården skulle kunna behöva mig, det vet jag inte. Men om Djurgården vill tror jag absolut att det finns många roller som skulle passa mig. Se och lära av Bosse (Andersson). Finns flera i klubben som har hållit på med det här länge. Om det sen faller på plats hoppas jag att jag blir en resurs på klubben. 

Du har varit i Djurgården i två år. Var anser du att vi är nu? Vad anser du vi saknar för att ta nästa steg?

• Jag anser dom två år jag varit här att vi varit tillräckligt bra för att slåss om guldet. Transfers mitt i en säsong försvårar alltid högt ställda mål. Tappar man 2-3 nyckelspelare och inte lyckas ersätta dom, med exakt samma kvalitet, då blir det tufft. Det är tufft att dubblera, med både Allsvenskan och Europa. I år hade vi enormt mycket skador i inledningen av säsongen. Med det manfallet är det i stort sett omöjligt att leverera hundra i någon match egentligen. Spela många matcher med många resor, med så få spelare. Sen i somras har vi haft fler på träningarna, då har också konkurrensen ökat.  Då har vi visat att vi är ett riktigt bra lag. Det är små, små grejor som krävs för att ett år ska bli Djurgårdens. Vi behöver hitta rätt spelare och värva. Få dom att vilja stanna kvar. Hitta en kontinuitet. Sen behöver vi även ett gnutta tur. Faller allt det på plats kommer vinnarkänslan in i truppen på ett naturligt sätt. 

Uppfattar jag det rätt att vi har allt vi behöver, nu behöver vi marginaler?

• Det finns absolut ingenting i världen som inte går att göra ännu bättre. Finns ingen organisation runt om i världen som är fulländad. Vi i Sverige har inte samma resurser som flera klubbar i Europa har. Men jag tycker Djurgården gör mycket rätt. Tar kloka beslut. Självklart kan man satsa på mer personal och mer avancerad teknik. Det finns inget som det inte går att skruva på lite till. Men Djurgården, tycker jag, behöver inte skruva allt för mycket för att vara med däruppe och vinna. Vi är på en bra plats, men vi ska definitivt komma högre upp än 4-5,a. 

Om du fick bestämma en dag, en sak i Djurgården, som du prioriterar högst, vad skulle det bli?

• Då skulle jag besluta om att vi skulle spela fotboll på gräs ( här log Albin varmt och glatt)

Jag har läst om dig och Hjalmar. Vill bara säga att jag beklagar att ni inte fick några minuter ihop

• Tack. Näää det blev inte så. Vi var i landslaget ihop men spelade inte samtidigt. 

Bästa tränare du haft i din karriär?

• Cladio Ranieri.

Bästa ledare du träffat på under alla dina år utöver tränaren?

• En av mina första tränare i BP som hette Kenneth Öberg, som jag mådde väldigt bra av att jobba med. Bra pedagogik och bra på att coacha under matcherna. Vår lagledare här i Djurgården Daniel Granqvist, som är otroligt viktig för föreningen. Väldigt schysst och reko kille. 

Han får inte så ofta kredd. Tack Albin. Bästa spelare du spelat med?

• Med skulle jag säga Zlatan. Jag spelade för kort med Del Piero och Nedved för att höja upp dom högst upp. 

När jag kollade på Wikipedia så visade det sig att du varit med i samtliga landslag som vi har, från ung pojke. Vad är du mest nöjd med från dina blågula matcher?

• Det är såklart VM 2018. Vi tog oss till kvartsfinal. Tycker jag var en bra prestation. Inte jättebra, men bra. Det var mäktigt med att spela matcherna och höra all uppståndelse matcherna skapade. Vara med på en sån resa, där man vet att matchen man spelar ses av hundratals miljoner åskådare runt om i världen. Jag är stolt över att jag kom upp i 70 matcher. Med tanke på att jag säkert tackat nej på grund av skador på 40 matcher till. Jag har orkat och haft disciplinen att komma tillbaka. Det känns surrealistiskt när jag säger det. Riktigt häftigt. 

Är det samma typ av känsla inför en topp allsvenska match som du känner när du står i landslaget och nationalsången spelas?

• Bra fråga. Jag har nog inte tänkt på det. Det är för mig som Djurgårdare ett liknande känslosvall. Ansvar och stolthet. Adrenalinet som alltid finns där. Det är annorlunda med landslaget då det handlar om hela Sverige. Vi mot dom på nationsbasis medan Allsvenskan är lokalbasis. Det finns väldigt många likheter, men jag har svårt att svara exakt på den. 

En sak jag ofta undrat, men inte fått svar på. Var kommer pengarna in i ett proffsliv? Kan det styra “allt” vad det gäller energi, glädje och klubbval?

• Pengar är såklart viktiga för alla spelare. Många har möjligheten att bli helt ekonomisk oberoende och kan hjälpa sin familj i flera generationer. Precis som i samhället i övrigt så är fotbollen i stora drag driven av kapitalet. Rikaste klubbarna kan locka till sig de bästa spelarna, och där lönen är högst hamnar ofta spelarna. Lön är något som snackas flitigt bland spelarna. Hur mycket tjänar X, hur kan Y få så mycket betalt och så vidare.

Där tog det inspelade samtalet slut. Eftersom jag har dom känslorna jag har för människor som varit ruskigt framgångsrika inom fotbollen var jag helt slut, mentalt efteråt. Normala fall brukar jag känna om jag tycker jag fått till samtalet bra i skrift efteråt. Ni som tar er tid att läsa får bedöma själva.  

Men jag hoppas av hela mitt inre att jag gjort detta samtal, med en människa som jag beundrar oerhört mycket, rättvist. Det är Albin Ekdal värd.