Tomas Hasselgren, chef över akademiutvecklingen SEF
Mitt intresse för att träna unga spelare att bli duktiga människor i första hand, men med det självklara målet att bli duktiga inom den idrott dom valt. I detta fall fotboll, blir bara större och större. Jag tror att gemene man har en bild som inte stämmer i hur den utvecklingen går till.
Jag tjusades och charmades av det som Norge planerade 2007 och började jobba med 2008. Mina intervjuer med Per Mathias Högmo och Espen Olavsen gav en bild. Hur ett litet fotbollsland bestämde sig för att få fram bättre fotbollsspelare. Det kom tio år senare fram till bättre lag. Större spelartransfers och bättre landslag. Det oerhört gedigna arbete som gjordes i Norge var makalöst. Men, har vi i Sverige något motsvarande? Eller kanske är det så att vi valt en annan väg? Frågorna hopade sig.
Efter tagit kontakt med SEF (Svensk Elitfotboll) igen, fick jag till mig ett namn. Han heter Tomas Hasselgren. Jag hade precis som med Espen aldrig hört talas om det namnet. Vilket, när jag hört och läst hans historia, förvånar mig. En gedigen karriär inom att utveckla akademier finns på hans cv. Han har jobbat ta da, i BP såklart. Jobbade sen i det som var Norges bästa akademi från 2012 tills det att han blev värvad till den rollen han har idag. Välkommen till en stunds samtal med Tomas.

Men först som vanligt en liten faktaruta.
Namn: Thomas Hasselgren
Ålder: 53 år
Civilstånd: Sambo och en liten hund.
Fordon: Toyota Corolla
När det är val, röstar du då: Ja
Du var i Norge när dom började implantera det nya sättet att jobba?
-Jag var i Norge då när norsk toppfotboll när Espen bland annat drog igång den förändringen i norsk fotboll. Jag jobbade då i Vålerängen. Sen fick jag det här erbjudandet. Då kom Corona. Vilket gjorde att jag dom två första åren utgick från Oslo. Jag var med på i stort sett hela den norska resan. Jag hade mitt uppdrag där från 2012 till 2020. Dom fick dom resultat dom önskade av det nytänk dom jobbat med. I år har dom fyra lag i europaspelet.
Du som var inne i det. Hur lyckades dom få med sig alla på resan?
-Det största var väl att avtalen med sponsring ökade lavinartat. Det innebar att även om resurser avsattes för akademiutveckling hade dom ändå mer pengar kvar än tidigare. För oss i Sverige nu är det mindre resurser som kommer in till SEF via tv-avtal och övriga bolag som sponsrar svensk fotboll. Det gör det svårare. Minskar resurserna blir det svårare att få gehör på kostsamma satsningar. Sen i Norge var det ett "mörker" för att dom inte lyckades varken i klubblag eller landslag att kvalificera sig till slutspel under flera år.
Hur gick värvningen av dig till när du började jobba på SEF?
-Jag hade min historia från BP. Mina första två år i Vålerängen jobbade jag med yngre spelare. Dom som var upp till tolv år. Sen slutade chefen för akademin där. Jag fick erbjudande och ta den tjänsten som jag accepterade. Vi , det laget som jobbade där lyckades bra. Det ligger självklart inte bara på mig, men jag var väl en av fröna som fick det och blomma. Vad det gäller tjänsten som jag har nu, var det att dom sökte en person till den tjänsten. Samtidigt kände jag mig lite klar i Norge. Jag sökte det arbetet och blev sedermera utvald. Jag fick det berättat för mig att dom såg det som en styrka att jag hade erfarenhet från svensk fotboll, men även varit ifrån hemma, och fått andra perspektiv. Då var det Svante Samuelsson som anställde mig. Även att jag har förståelse för klubbarnas olika kontext. Nu är jag tillbaka till början, där allt startade i Karlskoga. Jag kan och har förståelse för storstadsklubbarna där dom jobbar lite annorlunda. Då jag har min uppväxt på landsorten, förstår jag även dom klubbarnas förutsättningar. Det har byggts på över tid. Idag har jag kontakter över hela Europa.
När du fick jobbet, vad var uppdraget?
-Tidigare om vi backar bandet var Stefan Lundin sportchef på SEF. Han var då den enda som jobbade med själva sporten. Han hade hela fotbollsfamiljen som han jobbade med, ungdomar och seniorer. När Svante kom in kände han ganska tidigt, det här är inte ett jobb för endast en person. Då blev det så att Svante jobbade mot seniorer och jag mot unga spelare. Ett tag var det tre personer som jobbade med utveckling av akademier. Nu är vi två igen, jag och Jimmy Högberg. Som en jämförelse med Norge, har dom tio personer för att jobba med motsvarande. Vi måste jobba fem gånger så hårt och bra som dom för att få samma resultat.
Skiljer sig uppdraget mot det norska?
-Det skiljer inte så mycket. Dom har en modell att certifiera där, som är ganska lik den vi har. Där var dom efter oss. Sverige började 2012 tror jag och Norge 2018, ungefär. Det som skiljer i slutändan är att dom har mer pengar. Förut la dom cirka 60 miljoner till det jobbet. Nu är dom uppe i cirka 100 miljoner. Dessa pengar är öronmärkta för akademier. Vi har då som i en kontext 15 miljoner sek att fördela till klubbarna och olika utvecklingsprojekt. Deras uppgift kanske är att ha kontakt med fyra klubbar per anställd. Det i sin tur gör att mötena blir mer frekventa. Vi kanske hinner ut vartannat år. Vi försöker vara mer effektiva. Exempelvis möts vi relativt ofta, men då möts flera klubbar samtidigt.
Om någon klubb uppfinner "lampan", delges det då till dom andra klubbarna?
-Styrkan i båda länderna är den här kulturen att dela sina upptäckter och kunskap. Det är naturligt, ska vi bli bättre som små länder, måste vi samverka. I det perspektivet är det bara när vi lirar mot varandra som vi är bittra konkurrenter. Som ett exempel i Stockholm skulle jag säga att sportcheferna i dom klubbarna pratar nog med varann varje vecka. Dom pratar självklart inte om taktik eller lag. Dom har en dialog på ett övergripande plan. Jag tror att folk i allmänhet inte vet hur pass bra relationer det är på den nivån. I akademierna är öppenheten skulle jag vilja säga, total. Min uppgift då är att föra folk tillsammans. När vi gör certifieringarna då träffar vi precis alla inblandade i den klubben vi besöker. Vi tittar på träningar och hur dom är upplagda. Vi har också årliga konferenser där vi möts och berättar om det dom jobbar med. Är det någon som kommit på något nytt, får dom presentera det för alla andra. Senast hade till exempel Häcken anställt en idrottspsykolog. Djurgården presenterade hur dom jobbar med den biologiska mognaden. Det innebär att dom jobbar efter den åldern dom har biologiskt istället för det som står i passet. Norrköping hade en som berättade hur dom jobbar för att få klubbar att samarbeta på lokal nivå. Malmö berättade hur dom gör med sina skolprojekt som dom är duktiga på. Sen har vi något vi kallar referensprojekt. Det är inne på sjätte året. Då åker vi utomlands och besöker antingen klubbar eller som i år, då besökte vi EM för 17-åringar som gick i Tallinn. Då kommer P-17 tränare från alla klubbar med på den resan. Förra året var vi på tre såna resor. varje klubb fick två platser var. Det innebär att antingen åker två på en resa eller en styck från den klubben på en resa och en annan på nästa resa. Varje klubb kunde då var med på två resor av tre. En av resorna gick till Danmark. Vi besökte Ålborg, Viborg och Vejle. det var uttänkt att ta lite mindre klubbar så det gick att översätta till vår verksamhet. En av resorna gick till Tjeckien och besökte Sparta Prag, men även Slavia Prag som är väldigt likt det som finns i Stockholm. Sista resan gick till Tyskland där vi besökte Bayer Leverkusen, Borussia Dortmund och Fortuna Dusseldorf. Cirka tjugo personer var med på varje resa. Resans längd var från måndag-fredag.
Utöver det, vad har ni för fysiska möten?
-Ja, i år har vi haft utbildning riktad mot akademicheferna. Den kommer avslutas i början på november. Det sker ofta genom förinspelade anföranden och möten på nätet. Sen avslutas det med en fysisk träff i Solna. För ett tag sen hade vi möten med dom som har till uppgift att utveckla tränarna ute hos våra klubbar. Jag kanske har missat någon men dom flesta elittränarna i Superettan har sin start i den här typen av akademier. Exempelvis har både Henrik Rydström och Stefan Billborn en bakgrund som akademitränare. Det är få idag som det var "igår", där spelaren lägger av och blir tränare på elitnivå direkt. Ytterligare ett exempel är Andreas Engelmark idag i Sirius. Som vi ser det är framtidens bästa tränare nu hos dom olika lagen men tränar idag ungdomar. En sak vi har blivit mycket bättre på i Sverige är det som kallas övergångstränare. Deras uppgift är att göra steget mellan P-19 till A-laget ska vara så smidig som möjligt. Där har vi också genomfört en utbildning under året. Vi tror det är viktigt att personerna som har dessa roller får mötas. Det tydliggör också deras roller.
Hur långt har du kommit i den målbilden du hade när du startade ditt uppdrag?
-Om jag går tillbaka när jag startade denna resa med SEF. Min känsla när jag kom tillbaka till svensk fotboll efter Norge, det har inte hänt så mycket. Jag tyckte debatten var mest tjafsig. Media diskuterar mest kring selektion, men från min synvinkel är frågan hur vi skapar kvalitet i vardagen, nästan aldrig uppe på agendan.
Vad har konkret skett då?
-Det har skett en otrolig utveckling på synen vad det gäller spelarens värde. 2024 kollade vi på åldern på dom som blev sålda och hur mycket pengar totalt som omsattes. Som liga sålde vi tidigare spelare för trehundra miljoner sek. Vi tänkte vi skulle öka transferintäkterna med femhundra miljoner sek. Men det året vi kollade på som jag sa innan, passerade vi en miljard i sålda spelare från Sverige. 2025 sålde vi också för en miljard. Så långt 2026 är vi uppe i två miljarder. Hela Europa fick ett enormt uppsving på den typen av omsättning efter Corona. När vi gick in och kollade bakom siffrorna, var det 2024, 86 procent av den miljarden som var 24 år eller yngre. När vi bröt ner det än mer var det 46 procent som var 21 år eller yngre. Det innebär att hälften av transferintäkterna var med spelare under 21 år. Det här har klubbarna blivit medvetna om. Man kan dra vinstlotten som AIK gjorde med Yohanna. Men man kan också utbilda spelare i sin egen klubb och på det sättet dra in pengar i sin verksamhet. Det ser vi helst att man gör, naturligtvis. Det ser vi också på trupperna i klubbarna nu. Det är ofta mer lokala spelare men även x antal spelare på 21 år eller yngre. Det i sin tur har lett till att vi blivit bättre på att ge unga spelare minuter. Det är genomgående i Europa. Alla ligor utom turkiska ligan och engelska liga säljer spelare för mer än dom köper. Klubbarna har sett det där. Oftast för att få till en transfer måste spelaren ha en plats i A-truppen och få speltid regelbundet. Jag kan väl säga att när ligan har en låg ranking måste transfern ske tidigare.
Jag har sett massor med spelare som varit ända ner i trean och vänt. Får klubbarna några poäng för den spelaren som dom gett utbildningen?
-Ja, den delen finns också med i certifieringen. Det är väldigt invecklat att förklara hur poängsättningen går till. Spelaren ska vara i utbildningen hos klubben från 12-19 år. Om jag då tar exemplet Lucas Bergvall gick han från BP,s A-lag till Djurgårdens A-lag, då får inte Djurgården några poäng för Lucas. Klubbarna får poäng för hur många år mellan ovanstående dom stått för utbildningen. Sen då vilken nivå dom spelar på som senior. Självklart ökar poängen hur bättre ligan är där dom spelar. Maxpoängen för spelare är tjugotvå procent. Drygt en femtedel av den total poängen. Där har dom stora klubbarna fördelar på grund av sitt upptagningsområde.
Sant. men logistiken och närheten borde vara stora fördelar för småklubbar?
-Jag kan få det till mig när jag besöker den lilla klubben, vi har inga bra spelare. Jag brukar då trycka på fördelarna. Det du sa i frågan. utöver det är det betydligt enklare för en 16-åring i till exempel Degerfors att ta en plats i A-truppen och till och med få speltid än vad det är i dom stora klubbarna. I dom större klubbarna kanske dom har tio spelare som betraktas som lovande i varje årskull. Jag snackade med en ung spelare i Djurgården. han fick cykla, tunnelbana och åka pendeltåg över nittio minuter enkel resa för att kunna träna. Här i Degerfors ligger det väldigt nära. I varje kontext finns det fördelar och nackdelar. Det gäller att fokusera på det som är fördelar ute i klubbarna.
Om vi säger en klubb som GIF Sundsvall som varit med er i alla år. Dom åker ut nu. Vad innebär det konkret för den klubben?
-Dom får inga mer pengar från SEF. Klubbar från division ett får delta i certifiering, men dom får inget ekonomiskt stöd. Det var en motion för 3-4 år sen från Göteborgs distrikt där dom ville att mer pengar skulle ut i dom semiproffessionella klubbarna. Ettan fotboll som är en egen förening fick då lite medel till sig. För dom pengarna har dom bland annat anställt en person som ska utveckla deras akademier. I ettan är det helt frivilligt då om man vill ha en certifiering. Dom har också någon tjänst som streamar deras matcher i ettan, det ger ett litet, litet tillskott, men verkligen inte mycket. Det stöd vi kan ge är riktlinjer för utbildning. Både när man åker ur Allsvenskan och Superettan är det rejäla gap på den ekonomi som kommer in till klubben. Jag känner alla. Vet hur dom har det. Jag mår skitdåligt när den brutala verkligheten visar sig i form av mindre pengar. Det i sin tur kan innebära att flera personers anställning avslutas.
Förra året kom Nordic United upp i Superettan. I år kommer Stockholm Internatiozonale upp. Jag antar att dom tidigare inte fått hjälp. Hur börjar man då?
-Vi har alltid ett introduktionsmöte med dom som är nya. Om jag säger Trelleborg som kommer tillbaka, dom har en bakgrund och förhoppningsvis kvar lite folk som har koll på denna delen av en fotbollsklubb. Samma med Ljungskile. Men dom som är "gröna", där får vi börja från noll. Vi har möten för att berätta vilka möjligheter som finns. Det svåra är att kring detta krävs det en organisation. Samtidigt, får den inte vara för stor. Där är en utmaning i alla våra serier. Halmstad har varit både i Allsvenskan och Superettan med den skillnad i resurser som skiljer. Svårt att hamna på den nivå man klarar. I Superettan har dom flesta klubbar det rätt tufft. För dom klubbar som inte stabiliserar sig på en nivå, dom har det tuffast. Kommer man upp från Ettan, är det en stor skillnad än vad man haft tidigare. Om vi då tar GIF Sundsvall som varit på elitnivå väldigt länge, dom får det jäkligt tufft. En annan klubb med liknade problem är Örebro.
Ja, men samtidigt verkar både Mjällby och BP tagit bra sats nere i Ettan?
-Ja, även Gais gjorde det. Det finns som sagt exempel på när klubbar åker ur elit, att dom rensat upp. Startar om friskt på ett blad där det ändå skrivits ner en hel del kunskap.
Har vi ett liknande mål som Norge hade? Vad är det i så fall för ett mål?
-Vi hade tidigare ett mål. För 5-6 år sen var målet att vara Skandinaviens bästa liga. Där är vi inte idag om vi tittar på det sportsliga. Där är vi långt efter Norge/ Danmark. Vi brukar ligga på plats tjugo sisådär, plus, minus två till tre platser. Norge har byggt upp det där över tid. Bodö/Glimt gick in i runda tre. Viking som vann i Norge förra året gick direkt in i play off. Våra mästare Mjällby gick in i runda två. Vi har väl släppt det målet att bli den bästa ligan. Vi har saker vi är bäst på. Vår liga drar mest publik till matcherna. Om vi tittar på värdet av försäljningar på spelare, ligger Danmark lite före oss. Men där är vi före Norge. Men, om vi bryter ner siffrorna, säljer Norge betydligt fler egenfostrade spelare än vad vi gör. Vi och Norge har liknande förutsättningar. Vårt mål är nu att ta någon eller några platser på Europarankingen för att få bättre seedning för våra lag som spelar därute. Jag tror brytpunkten är runt lag femton, då får man en extraplats. I år hade Norge fem lag med i Europa. Över tid finns det ett samband mellan spela i Europa och högre belopp i försäljningar av spelare. Det här året var inget bra år för oss. Mjällby spelar där. Men alla andra lag har åkt ut. Om vi tittar på det året när Djurgården var framgångsrika var Elfsborg också duktiga. Det året tog vi flest poäng i Norden. Det visar att om allt pekar rätt har vi möjligheter. Historiskt har Malmö varit framgångsrika. Det är väl så att våra lag behöver knäcka koden för att lyckas i Europa. En av dom saker som gör vår liga så attraktiv är att det ofta är sju eller åtta lag som kan vinna. Förra året Mjällby. I år kanske Sirius. Det hade aldrig hänt i Danmark till exempel. Likadant i Norge. Det gör att dom lagen som spelar därute har spelare som varit med förr i Europa. Det har om vi säger Bodös fall, blivit i stort sett normalt, att dom slår något lag från topp fem ligorna. Vi har, precis som i Norge en fördel med vårt konstgräs också. Just det, Häcken också, dom har alltid tagit sig till gruppspel. Men där får dom inte längre spela på sin hemmaarena, utan måste flytta till Ullevi. Där hade både Hammarby och Häcken otur att möta på lag från Norge som är väl kunniga att spela på konstgräs. Där är det marginaler som att man har tur eller otur i lottningen.
Vad tycker du är det absolut viktigaste av det ni jobbar med?
-Det viktigaste, enligt mig, är att klubbarna ska bli ännu bättre på att spela unga spelare. Sen något som vi inte prioriterar så högt i Sverige, är spelare under femton år. Efter sexton år känner jag att vi gör det ganska ok. Men före det och även efter, typ det här med övergångsledare, har vi och jobba på. När våra ungdomar är sexton år ligger dom redan långt efter. Det är svårt att ta igen det där gapet. Vi jobbar på med det. I det större perspektivet är det frågan om faciliteter. Ett exempel där är att EU beslutat att det inte får användas gummigranulat efter 2031. Där har dom än så länge inte hittat någon bra ersättning. Problemet där är att marknaden är relativt så liten för den typen av konstgräs som vi måste använda här uppe i norr. Det är väl vi och Kanada som använder samma typ av underlag. Sen har vi den där eviga frågan om kvalitet när man är ung. Det får inte vara fult eller dåligt att vara bra när ung. Många debattörer som har den inställningen tycker ändå att Sverige ska kvalificera sig för mästerskapen. För mig är det ingen motsats. Alla som vill spela ska kunna få en bra utbildning. Men precis som inom precis allt som finns i livet, finns det dom som är bättre än majoriteten. Det måste dom få vara också.
Är åldern 10-15 år bara en resursfråga eller är det också prioritering?
-Jag skulle nog säga att det är båda delarna. Dels skulle det behövas att det blev status av det. I Syd och mellan Europa är det status. Finns många exempel men Ajax är väl ett lag många tänker på. Även Kroatien är framgångsrika här. Egentligen borde det vara lika viktigt som 16-19 år. Det jag kan önska är att det skulle vara fler specialister i dom yngre åldrarna. Jag lyssnade på en podd om tysk fotboll. Dom har lite samma problem. Ska du träna ett gäng 14-åringar ska du få laget att bli bra. men det får inte kosta någonting. Få eller inga resurser. En sån tränare kan knappt leva på sin lön. Dom kan inte skaffa en bostad eller familj med den ersättningen.
Ja, Espen sa det. När han började fanns det cirka fyrtio tränare på anställning i Norge. Nu har dom över fyrahundrafemtio stycken.
-Dom har faktiskt bara några fler än oss i Norge. Men däremot Danmark ligger vi långt efter vad det gäller den typen av resurser.
Vad är nästa steg, om jag kallar det så. Vad ser vi i kristallkulan?
-Det finns på ett generellt plan, en brist på resurser i svensk fotboll på alla nivåer. Ser likadant ut både inom dam, herr, bredd inom elitföreningar både på junior och seniorsidan. Vi har jobbat några år med att se till att rollen akademichef är tillsatt. Det kommer vi fortsätta jobba med och prioritera. Leda och stimulera tonåringar så dom känner att vi bryr oss om dom. Vi jobbar med att dom som spelar ska må bra. Det är inget som behöver kosta skitmycket. Den biten är den som växer mest i engelsk fotboll. Jag var på en konferens för tre år och föreläste för La Liga klubbar i Spanien för tre år sen där jag höll en föreläsning för cirka sexhundra inbjudna . Genom att det var så många fick vi dela bilar till flygplatsen. jag delade bil med han som hade hand om spelarnas mående i Manchester United. Då "surrade" vi den timmen det tog att ta sig till flygplatsen. Då hade dom sju anställda som bara jobbade med precis allt utom fotbollen för att spelarna och deras familjer skulle må bra. Det är på toppnivå, självklart. Han kunde sju språk flytande och jobbade med att integrera spelarna och deras familjer. Som jag sa, vi kanske inte ska jämföra oss med dom, men jag tro vi kan bli bättre på den biten. Det här är ett jobb som är svårt att mäta. men om man har den resursen kanske det är just den biten, i en jobbig del av livet, som avgör att dom orkar hänga i och jobba på med sina och klubbarnas mål.
Utöver pengar som är den konstanta bristen, är det något annat du saknar för att genomföra ditt jobb?
-Tiden. Det är en stor utmaning att få tiden att räcka till. Jag skulle väl även önska att vi kunde föra samman olika grupperingar beroende på område eller fråga. I Stockholm funkar det där. Dom har sin allians där dom träffas en gång i kvartalet, med rullande värdskap. Det tycker jag är skitbra. Jag ser väl att vi skulle kunna ha lokala eller regionala träffar. Åka till någon del av Sverige och bjuda in 8-10 klubbar från det området. Gör man på det viset behöver inte ekonomin stoppa det. Då kan vi ha fångat upp vilka som är bra på vad och låter dom presentera sitt jobb. Det skulle skapa ännu mer kraft i det. Det är väldigt enkelt att bli hemmablind. Får man då intryck från någon som är framgångsrik på ett annat sätt då öppnat vi upp för nya och kanske ännu bättre lösningar.
I Norge hade dom ett eget toppcenter för medicin, forskning, fysik och även det mentala med fotbollen som mål. Har vi några liknande samarbeten?
-Vi pratar om det lite grann. Vi kan bli bättre på det mesta. Det är så också att man åtgärdar det mest akuta först. Men vi uppmuntrar att klubbar ska försöka hitta samarbeten med universitet och högskolor. Då kan man få in studenter som är inne på sitt sista år och ge dom praktik i klubbarna. Jag vet att Halmstad har något sådant samarbete. Likadant i Växjö där det finns samverkan med Öster. Djurgården har någon koppling till Bosön. Hittar man rätt där behöver det inte kosta något. Sista året i Norge hade sex studenter som gjorde sin slutpraktik hos oss. Det finns uppenbara fördelar både för universiteten och klubbarna om man hittar vägar att samverka. När dom har pluggat i närtid, sitter dom på den senaste kunskapen inom sitt gebit. Det har visat sig, när samarbetet kommit igång, har ofta klubbarna sen skapat en tjänst för att behålla kompetensen. Det som behövs här är att skapa relationer. Förut, vet inte nu hade Västerås ett liknade samarbete med Mälardalens Universitet. Dom utbildar sjuksköterskor. Tidigare fick tränarna tejpa stukade kroppsdelar. Då fick dom träna på det dom skulle jobba med. I den tiden vi lever i kanske AI kan bli en hjälp på vägen? Om vi tar Djurgården som du supportar har dom vänt helt upp och ner på hur dom jobbat tidigare. Förut var det Bosse Andersson med sina känselspröt som gjorde jobbet. Nu är det data. Ska bli intressant och se hur det går. Jag för min del tror att data och fotbollsöga måste samverka. Det har väl blivit lite av en generationsfråga det där. Där har jag sagt till mig själv, idag 53 år, den dagen jag inte längre är nyfiken, då ska jag sluta.
Vad har vi utvecklat över tid då, som kanske är lite blint för oss supporters?
-Jag vill säga sen 2018, med ett lite hack i kurvan under pandemin, har både vi och på det internationella planet satsat enormt mycket på akademier. Idag är det en helt sjuk konkurrens. Om jag tar ett land som Armenien som jag tror få följer var det ett lag som förra året var med i ECL, som byggt en helt enorm anläggning. Dom hade ett samarbete med Villareal, dom hade tio spanjorer som körde deras akademi. Innan jag hörde om det hade jag aldrig hört talas om den klubben. Men i den typen av länder har dom rika ägare. Den modellen kör vi inte i Sverige.
Det där är lite kul. Någon "uppfinner" lampan. Alla går åt det hållet. Sen 3-4 år senare kommer en ny upptäckt, då går alla ditåt?
-Så är det. för cirka fem år sen kollade alla på Island. Nu är det väl ingen som kollar dit. Intresset då var hur dom kunde få fram så bra fotbollsspelare med få invånare och många inomhushallar.
Thomas brann. På riktigt och äkta. Inte någon gång under en timmes samtal klagade han på resurserna utan berättade bara det som fakta. För en på utsidan känns det B att vi inte kan skapa samma resurser som Norge har. Kanske vore det en ide att klubbarna gemensamt kom fram till en procent på deras omsättning som skulle kunna avsättas för svensk fotbolls bästa?
Det skulle innebära att klubbar som Malmö, Djurgården, Hammarby och Häcken skulle betala mer kronor. Kanske har detta infall från mig redan varit uppe? Men ett är säkert, om svensk fotboll ska utvecklas och ta plats över tid behöver vi tillsammans hitta vägar fram för att skapa mer resurser. Kanske ett jätteföretag skulle kunna vara intresserade av att bara stödja all akademifotboll? Kanske kalla fonden det företagets namn? Det har varit möjligt inom andra sporter. Fotboll i Sverige är en enorm produkt, jag känner att vi borde tillsammans kunna göra det bättre.
Thomas och hans kollegor jobbar inte mot någon stämpelklocka. Om vi skulle kunna skapa mer tid för att han ska kunna sprida sin kunskap, tror jag, det skulle vara oss alla till gagn.



Kommentarer