Intervju med Kennedy Bakircioglu

När jag började skriva om fotboll 2018 trodde jag aldrig att det skulle bli så stort (för mig) eller brett. Då hoppades jag att jag skulle kunna ha kontakt med Djurgårdens motståndare. För det var första steget. I den Stockholms dominerande media som finns kunde jag i stort sett aldrig läsa om vad Häcken eller Kalmar tänkte när dom skulle möta Stockholms Stolthet. Vilket jag som supporter ville veta. Sen tänkte jag att jag skulle bli först med både oss och våra motståndare, det vill säga om det inte var derby, för då fanns det absolut lektyr för en törstande supporter som jag är. Inför 2019 fick jag då via ”Tolle” (Thomas Lagerlöf) kontakt med Kim Bergstrand. Kim, som även jag då, var färgad av den mediala bilden. Var kanske inte rädd, men jävligt nervös. Nu tror jag att vi är vänner för livet. Just det, seglar iväg även denna gång i texten. Desto fler människor jag pratat med, desto fler har jag kommit i kontakt med. För det mesta då i kontexten inom fotbollen, klubbar, företrädare. Nu, har jag tack vare mitt jobb även fått möjlighet att träffa och prata med en ikon. Inte för oss i Djurgården utan en Bajen ikon, Kennedy Bakircioglu.

Foto av mig

Kennedy är medlem på mitt jobb. Tränar regelbundet hos oss. Blicken är klar, ler alltid med ögonen och munnen om någon tilltalar honom. Fantastiskt trevlig. Det goda humöret är en av sakerna som sticker ut hos Kennedy. En annan som jag träffat på hos andra människor som är bra inom sin gebit är självförtroendet. Det bara lyser om honom av hur nöjd han är med sitt liv och sina val. Det finns inte i det yttre ett uns av bitterhet hos honom. Bara tacksamhet och självkänslan över allt han upplevt tack vare sin egen kapacitet inom fotbollen. 

Välkommen till cirka två timmars snack och intervju med Kennedy. Men först som vanligt en faktaruta. 

Namn: Kennedy Bakircioglu

Ålder: 44 år

Född: 2 november 1980

Barn: 3 stycken. Leo som är 12 år, Angelina som blir 10 år och Matheo som blir 6 år.

Civilstånd: Sambo

Fordon: Han har haft ett samarbete med Volkswagen sen han spelade. Dom har även tagit fram en Tiguan Space center. Hade något med hans namn med där. Har haft bilar när han var proffs som var perfekta där och då men som nu inte passar i familjelivet. 

Vid val, röstar du då?: Ja

Representerat dessa klubbar:

År	Klubb	SM (GM)
1996–1998	Assyriska FF, Sverige	34 (10)
1999–2003	Hammarby IF, Sverige	127 (38)
2004–2005	Iraklis, Grekland	24 (4)
2005–2007	FC Twente, Nederländerna	66 (23)
2007–2010	Ajax, Nederländerna	35 (6)
2010–2012	Racing Santander, Spanien	35 (6)
2012–2018	Hammarby IF, Sverige	142 (41)

Meriter: SM-guld med Hammarby 2001. Han mottog en pokal för bästa spelare i laget i Twente. Samma sak i Racing Santander. I Ajax vann de cupen. Men han skulle ha önskat fler titlar helt klart. 

Landslaget: U-21, 1999-2001, 14 landskamper, 1 mål. 2001-2008, A-landslaget, 14 landskamper. 

Fotboll, är det fler än du som gillar det i din familj?

– Absolut. Hela familjen är intresserad. Leo spelar i Hammarbys akademi. Där har han varit sedan han var 8 år. Han har väl haft en ganska normal utveckling som barn ofta har. Pendlar lite upp och ner. Brukar stabilisera sig runt 14-15 år sådär. Han har fina egenskaper. Tiden lär visa. Det enda viktiga jag tryckt på är att han ska tycka det är roligt, spela för sig och inte för min skull. 

Är du pappa eller tränare till honom?

– Både och. Vi har våra samtal där han tycker jag är jobbig som trycker på punkter eller detaljer. Jag tror att han kommer att ha nytta av det när han blir äldre. Min dotter spelar i Norrtull SK för tillfället, med sina vänner. Stortrivs. Matheo spelar mest basket och har kul. Möjligt att han vill börja i Bajen också inom fotbollen, vi får se. 

Då kör vi på dig. När började du spela fotboll?

– Jag sprang på vår gård och spelade med min boll som 5-åring. Mamma berättade att jag somnade med bollen, då som barn. Jag började i klubben som då hette Södertälje FF. Där var jag något år, gick sen till Assyriska. Alla lagen därute har ungdomsfotboll men inte akademi. Hammarby har öppnat för att öppna akademi i Södertälje. Det tycker jag skulle vara jäkligt spännande. Dom har sett att det finns mycket talang där. Jag tror att det skulle kunna bli bra på fler sätt, som då organiserat skulle ta bort skärmtid för unga människor. 

Här kom vi in på mobiler. Förhållande till det och hur vi som föräldrar ska hantera det. Han är rejält yngre än mig, men i denna kommunikation var vi totalt samstämmiga. Mötena, ögonen är viktiga, dom måste du dela med dom du bor med. Du behöver berätta om din dag men även lyssna när någon annan berättar om sin dag. För oss båda är detta fundamentalt.

Höll du på med några andra sporter än fotboll?

– Jag höll på med det mesta. Älskade att spela pingis. Spelade innebandy. På vintern var det hockey. Kommunen spolade planerna som vi spelade fotboll på, så då blev det hockey istället. Vi var ett gäng polare som gjorde saker tillsammans. Hade olika form av begåvning. Vi umgicks och hade kul. 

Hur länge var du i Assyriska?

– Jag kom dit som 6-7-åring ungefär. Jag debuterade i A-laget som 15-åring. Vi mötte Åtvidaberg i cupen. Blev inbytt sista kvarten ungefär. Jag blev ordinarie när jag var ca 17 år. Vi mötte Djurgården det året också. Torskade med 2-1. Daniel Nannskog och Fredrik Dahlström gjorde mål för dom. Jag gjorde vårt mål och fixade även en straff som jag ville slå men fick inte det för att jag var för ung. 

Då var du redo att lämna, hur gick det till?

– Jag var endast 17 år. Det började med att jag blev inbjuden till ett provspel till Manchester United. Att få komma till min drömklubb, träffa Sir Alex men även mina idoler David Beckham och gänget, det var självklart att åka tid. Jag var väl där i cirka tre månader. Jag fick spela en B-lagsmatch mot Aston Villa, som vi vann. Gick väl okej, men svårt att bara komma in i en match och visa allt då man inte är inne i klubben. Det var häftigt också för deras B-lag drog säkert upp mot femton tusen åskådare. Rätt kul också, det berg som inte gick att besegra i Manchester, Jaap Stam, var där när Ajax värvade mig. Ibland är världen liten. Men han kom inte ihåg mig från den tiden. 

Hur var Sir Alex då?

– Jag hade en bild av honom från media. Så jag var nervös skulle jag nog beskriva det som när jag skulle träffa honom. Han stod på trappan när jag kom med taxin till klubbhuset. Han frågade om jag var Kennedy. Kom fram till mig, gav mig en ordentlig kram. Han sa även “om det är något som du behöver, så vet du var jag finns”. 

Varför Hammarby sen?

– Vi mötte Hammarby där dom hade en otrolig stämning på läktarna. Dom spelade den fotboll jag tyckte om. Jag kände direkt att här kan jag passa in. Roffe Zetterlund tränade Bajen då och var den som värvade mig. Men er Bosse Andersson var den första av dom större klubbarna som knackade på min dörr. Innan Manchester-äventyret var Bosse och Matte Jansson på vår hemmaplan i Södertälje och väntade på mig. Vi hade spelat mot Brage borta. Jag hade gjort två mål. Vi var väldigt sena hem igen. Han hade med sig ett färdigt avtal. Jag hade med mig min rådgivare. 

Varför blev det inte Djurgården då?

– Djurgården var den första klubben av storlek, det var fakta. Väldigt seriösa i sina kontakter. Där och då var det bara Djurgården som var intresserade. Men så kom Manchester som gick före. När jag kom hem var Bajen med där också. Det var en dröm sedan vårt möte i serien, att spela hos dom. Bajen var även på mig när jag var i England. 

Då är du den tredje framträdande spelaren som jag hört vi varit på först, Bojan Djordjic och Stefan Ishizaki också men där vi inte nått ända fram.

– Det visar väl på att ni är medvetna om vilka spelare som kan bli något.

Efter åren i Hammarby blev det sen aktuellt som utlandsproffs. Då valde du Iraklis. Varför då?

– Ja, med facit kan jag kanske tycka det blev lite fel. Jag trivdes väldigt bra med livet, men fotbollsmässigt blev väl det inte så bra som jag önskat. Jag valde Iraklis för att det var Mats Jingblad som tränade dom. Han valde mig och visste vad jag kunde. Det plus miljön. Bra träningsanläggning. Bra klimat. Inför kände jag, gör jag det bra här kanske dom stora grekiska drakarna kommer och vill värva mig. Jag skrev på för 3 år. Var där i 2 år då klubben fick ekonomiska problem. Det fanns redan då anbud från Nederländerna i form av Twente och Heerenveen. Min pappa ville verkligen att jag skulle ha gått dit först då den holländska fotbollen skolar spelare till den yppersta toppen. Tyvärr lyssnade jag inte på min pappas råd. Men efter två år hamnade jag i Twente ändå. I Twente fanns då Daniel Majstorovic och Sharbel Touma. 

Är Iraklis vägguppet i din karriär då?

– Det fanns inför mycket som talade för dom. Förutom Mats visste jag mina kvalitéer. Dom var ungefär 5- 6 i den grekiska ligan. Ganska bra ägare. Men efter sex månader som jag anlänt till Grekland, lämnade han klubben. Den nya ägaren förvaltade inte det som skapats på rätt sätt. Dom sparkade Mats. In kom en ny tränare. Då var min brist på grekiska ett problem. Vi har fantastiska minnen därifrån, utanför fotbollen. Jag och min sambo pratar om det relativt ofta. 

Men ur ett perspektiv på papperet, är väl det egentligen idealiskt att gå till en klubb som var på nivå Iraklis?

– Absolut. Det är det jag menar med mitt resonemang. Du har förutom Iraklis, PAOK och Aris, dom tre är ungefär som Stockholmsklubbarna. Hade allt funkat kunde jag ha fått ögonen på mig från dom större klubbarna där i Grekland. En tråkig del inom det var att när jag tränade eller spelade kunde jag komma på mig själv att tänka på ”undrar om jag får någon lön denna månad”. 

Hur blev det i Twente sen då?

– I Twente visste dom vem jag var och vad jag kunde. Intresset var fortsatt stort. Jag och Iraklis kom överens om att jag lämnade på fri transfer. Det i sin tur berodde på att dom inte kunde betala ut min lön längre. 

Hade du agent då?

– Ja, det hade jag. Tränaren i Twente som visste om klubbens intresse för mig frågade Daniel Nannskog och Sharbel Touma om mig, där fick han dom referenser som skingrade varje tvivel. Jag var en bra spelare som kunde komma gratis. Men som ofta när man kommer till en ny klubb tar det en stund att komma in i det. Första 7-8 matcherna var jag knappt med någonting. I det läget är det bara för dig som spelare att förbereda dig och sen när chansen kommer att visa vad du kan. Som så ofta händer det saker som gör att saker går bra eller dåligt. Den spelaren jag konkurrerade med åkte på en skada. Vilket gjorde att jag blev inbytt i halvlek mot Heracles. Det är som ett derby. I den matchen gjorde jag två mål och två framspelningar på en halvlek. Galet vilken start det blev. I andra matchen startar jag och då gör jag två mål. Tredje matchen, samma igen, två mål. Det rullar på bästa sätt. När säsongen är slut kan jag konstatera att det blev en mycket bra säsong. Jag blir utsedd som bästa spelare den säsongen. Säsongen efter bara fortsätter rätt upp. Jag dubblar i stort sett min produktion. Den succén gjorde att större klubbar tittade på mig.

Precis, då blev det Ajax.

– Ja, det blev det och egentligen var det inget snack om var jag skulle gå, då Ajax är en fantastisk klubb. Men intresset var stort från många klubbar då. 

Det förstår jag. Alla fotbollsintresserade vet vilka Ajax är och vad dom står för. Blev du värvad? Vem var tränare?

– Ja, jag blev värvad. Tränare var han som var assisterande åt Frank Rijkaard i Barcelona, Henk ten Cate. Han hade sett mig när vi mötte Ajax, bestämt sig för att han ville ha mig. Ruskigt bra tränare. Gillade honom som fan. 

Hur gick det i Ajax sen då?

– Jättebra start. Jag tror att jag började med 4 mål och 3 framspelningar på mina första 5-6 matcher där. Blir uttagen i landslaget mot Danmark. Matchen slutar 0-0. Kommer in cirka 30 minuter kvar. Gör ett ganska bra inhopp. Jag är typ i mitt livs form. Dagen efter visade det sig att jag åkt på en så sjuk skada som jag inte alls kände av efter matchen. Jag kunde inte ta mig upp ur sängen. Ljumskarna och magen hade åkt på en överansträngningsskada. Fick en stor inflammation i hela det området. Om jag hostade, kändes det som knivhugg. Ingen, där och då, visste vad  som hade hänt. När jag spelade matchen fanns det ingen situation som kunde påvisa vad som hänt. Det är bland det värsta jag varit med om. Ajax var lika undrande som jag. Skadan höll mig borta från spel i fem månader. Tränaren undrade när jag skulle vara tillbaka. Men varken jag eller det medicinska folket hade några svar. Dom flesta skador kan du ge svar på. Jag var på sjukhus, jag körde tester men ingen kunde ge mig något svar när jag skulle återkomma. 

Vad blev det slutgiltiga svaret då?

– Överansträngning. Jag hade tränat och spelat för mycket helt enkelt. Jag var en sådan som tränade varje chans jag fick. 

Tror du att du hade undvikit den typen av skada med all uppföljning som finns på elitspelare idag?

– Ja, absolut. Det tror jag. Dom hade bromsat mig idag. Sånt man inte tänker på som ung. Jag ville mer och mer. Tänkte inte på slitage. När jag dessutom nått Ajax, kände jag att jag kan komma ännu längre. 

Du var där i 4 år. Sen blev det Racing Santander. Varför då?

– Dom hade en tränare som hette Miguel Ángel Portugal som hade tränat Real Madrids Castillas lag tidigare, som typ är ett farmarlag. Han hade mig i blickfånget under tiden i Ajax. Han ville verkligen ha mig. Han tyckte om mitt sätt att spela fotboll. Han gav mig sin plan för hur han ville Racing skulle spela och hur jag skulle passa in där. Det kändes verkligen bra. En bra liga. Möta Barcelona och Real Madrid. En tränare som vill ha dig. Jag kände mig ganska klar med Ajax då efter 4 år. 

Spelade du i Europa med Ajax?

– Vi spelade kvalet till CL (Champions League). Åkte ut mot Sparta Prag tror jag det var. Luis Suarez var med i Ajax då. På papperet hade vi ett otroligt lag, men blir det för många stjärnor kan det ibland inte lira på planen. 

Hade ni inte vattenbärarna?

– Jo, men det tycker jag vi hade också. Mot Sparta hemma hade vi säkert 80-20 i innehav. Målvakten i Sparta gjorde en otroligt bra match. Vi hade skott i stolpen. Dom får en kontring. Vår försvarare fäller honom. Straff. Dom gör 0-1, vilket blir slutresultat. I returen blev det samma matchbild. Samma målvaktsspel. Då behöver vi göra två mål. Vi får in 1-1 med cirka tjugo minuter kvar. Herregud, vi har hur många chanser som helst, men vi får inte in bollen trots ribb- och stolpträffar och öppna lägen. I ligan var PSV Eindhoven ett väldigt välbyggt lag. Dom vann nästan varje år med oss som tvåa. Vi hade verkligen inte marginalerna med oss där. Lite som idag, då är PSV helt överlägsna. Ajax har tappat tråden lite, men börjar komma tillbaka nu. Ajax kommer alltid finnas i mitt hjärta. 

Hur fortsatte karriären i Racing då?

– Jag tycker det gick bra. Mitt första år var väldigt bra tycker jag. Jag kände inför att La Liga kommer att passa mig. Vi fick inte slå några långbollar, vilket jag gillade då jag ville spela fotboll. Enda gången vi fick slå långboll var när vi inte hade något som helst annat val. En fantastisk fotboll som passade mig utmärkt. Första året får jag pris som bästa spelare den säsongen i Racing. Kul att komma dit och göra det jäkligt bra. Göra mål mot Real Madrid. Jag producerade både vad det gällde mål och framspelningar. Återigen en bra säsong. Markus Rosenberg spelade anfallare i Racing då. En av tvillingbröderna från Mexiko, dos Santos (Giovani) var med också. Han var en fantastisk spelare. Vi hade ett bra lag. Jag hade en bra tid där. Jag hade ett tvåårsavtal. Mitt andra år åkte jag på en vadskada. Den höll mig borta i nästan tre månader. Vi hade fått ny tränare i form av Héctor Cúper som du säkert känner till. Sen lämnade han. Jag tror att vi hade fyra tränare sista året där. Det blev kaos i klubben som även färgade av sig på det sportsliga. 

Efter det valde du Sverige igen, och Hammarby. Var det självklart?

– Då var min sambo höggravid. Vi kände att det var dags att åka hem och föda i Sverige. Jag höll igång. Hade då en holländsk agent som sonderade framtida klubbar för mig. Jag hade anbud från Crystal Palace bland annat som då spelade i engelska andraligan. Dom storsatsade för att ta sig upp till PL. Jag kände mig tveksam om jag skulle passa med den fotbollen som spelades där. Kanske hade fel? Det fanns intresse både från Nederländerna och Spanien fortsatt. När vi kom hem hade vi en lång diskussion inom vår relation. Vad vill vi? Komma hem och landa i Sverige? Lugn och ro? Hjälpa Hammarby i den svåra situation dom var i? Mycket strul i klubben. Jag valde att följa min vilja att hjälpa Hammarby istället för pengar där ute i Europa. När beslutet var fattat, med barn på väg, att hjälpa Hammarby, då kändes precis allt rätt. Djupt inne i mig hade jag närt en dröm att komma tillbaka. Då kändes det viktigt för mig att jag fortfarande var på en nivå där jag verkligen tillförde till spelet. Jag var 32 år. Bra form. La Liga hade jag spelat i precis innan. Visste att jag kunde leverera på en hög nivå i Superettan då. Det är väldigt tufft för kända lag att spela dom där matcherna mot dom mindre lagen. På pappret ska vi bara vinna. Men för dom är det kanske årets match. 

Det fanns inget annat lag i Norden som var aktuellt då?

– Nej.

Jag känner starkt för ditt val. Som supporter när det kommer hem spelare som inte är i närheten av sitt namn längre blir man bara trött.

– Det växte fram då den perioden när vi diskuterade att vända hem. Jag kände att det är nu eller aldrig. Det är nu som Hammarby verkligen behöver mig. Ytterligare ett kontrakt senare hade bara känts fel. Vid det kontraktets slut hade jag inte kunnat ge Hammarby det jag ville. Jag spelade ändå tills jag var 38 år. Jag kände mig stark även då även om jag inte klarade hela matcher. 

Som supporter kan jag tycka jävligt illa om Rosenberg på planen, men det han och även du levererade till sina klubbar, det beundrar jag.

– Jag vill inte vara den som ”nu passar det minsann". Jag vill bidra. Jag ville vara med på resan upp mot Allsvenskan och i förlängningen toppen av svensk fotboll igen. Jag känner stor stolthet över att jag var med på den resan som tog oss tillbaka i finrummet. Utan allt det jobbet som las ner då, hade det kanske inte varit så bra som det är nu? 

Bästa spelare du spelat med?

– Det blir väl landslaget då. Utifrån det blir det Zlatan. Det har känts som en ära att få spela med en så grym spelare som ”Ibra”. Jag spelade ihop med Wesley Sneijder som var en brutalt bra spelare. Samma med Suarez. Dom kanske är dom bästa jag spelat med. Men sen har jag mött otroliga andra spelare också. Både Messi och Ronaldo har jag spelat emot. 

Bästa tränare du haft?

– Jag hade en tränare som fick ut väldigt mycket av varje spelare och då ännu mer från truppen, Fred Rütten hette han. Han var i Twente innan Ajax. Han jag nämnde i Ajax var också en grym tränare. Men Rütten var speciell för han satt med spelarna i 10 minuter då och då där hans mål var att lyfta mig som spelare. Han hade kanske 10 videoklipp, där han kanske började med någon mindre bra aktion, sen var det bara det bästa jag gjorde. När jag gick från dom mötena gick jag på moln. Jag fick ett enormt självförtroende av dom där mötena. Jag tyckte också att han hade en osviklig tajming när han skulle ha dom mötena. När vi vann guld med Hammarby, Sören Cratz, gjorde nästan det omöjliga man kan göra med en trupp. Jag får inte glömma Peter Antoine. Han tog fram mig i Assyriska.

Peter Antoine, jag kommer ihåg när vi mötte Assyriska på Stadion, han hade träskor, skrek och gestikulerade hela tiden. Kommer också ihåg att han bytte ut en spelare som rensade. Han måste vara först i Sverige i elitsammanhang som lärde ut och höll hårt i bollinnehav?

– Ja, han gillade verkligen inte rensningar utan mål. Fantastisk fotbollshjärna. Han tog fram mig och trodde på mig. Han fick slåss mot andra inom klubben som tyckte att jag var för ung "Nej, nej den här valpen ska spela”. Han var jävligt bra. Vilken tränare.

Lite i nutid då. Vad gör du idag?

– Jag har en egen öl. Den heter Oh Ah. Den bryggs av Carnegiebryggeriet. Jag åker runt med deras marknadsavdelning och presenterar den för restauranger och dylikt runt om i Sverige. Den finns på Systembolaget att beställa för den som vill ha. Dom tog fram den efter mitt målfirande mot Göteborg. Sen har jag min egen klädkollektion som vi jobbar med. K10 collection heter den. Just nu är den biten mer som en hobby. Sen har jag ett fördjupat samarbete med Hammarby, med deras marknadsavdelning. Ofta innebär det att träffa vardande eller eventuella nya sponsorer. Sen finns det många saker som hela tiden händer runt mig vilket gör att för det mesta är almanackan full. Tre barn och all den logistik det innebär gör det definitivt fulltecknat. 

Jag läste ett citat i början av säsongen där du kritiserade det spel Hammarby hade. Stämmer det?

– Jag ville inte vara den som står där och kritiserar en ny tränare, som precis kommit till Bajen. Det jag kommenterade då i februari var cupen, och det var att det såg stökigt och rörigt ut. Det fanns ingen balans. Vi mötte Sundsvall som radade upp frilägen från inget ordnat spel. Kim Hellberg hade en plan att sätta sitt spel och bygga på det. Det visade sig att han byggde rätt. Det Kim gjort här på slutet är väldigt bra. Fantastisk tränare. Jag tror stenhårt på honom och på Bajen i det vi jobbar på nu. 

Här visade jag Kennedy en bild på mig och Kim H. Kennedy frågade om hur det kom sig. Jag berättade storyn om hur en ur-hammarbyare som spelat i Bajen förr hade drabbats av en mycket allvarlig cancer. En medlem på mitt forum hade kontakt med hans familj. Dom fixade fram ett kort med laget, iklädda Hammarbytröjor, varav en av dessa tröjor som jag sen bad Kim fixa autografer på till honom. Vilket Kim fixade.

Kennedy fortsatte.

– Den frågan kom till mig från den där podden… ljugarbänken tror jag den kallas för, Hysén och gänget. Jag ångrar inte det jag sagt, för där och då var det rörigt. Men, precis som då var då, är nu, nu. Det jobb Kim gjort i Hammarby är det bara att lyfta på hatten inför. Magiskt att få till det så bra på så kort tid. Gillar också att han är en så fin och jordnära person. Verkar vara nära spelarna, vilket gör att dom verkligen gillar honom. Han lever för fotbollen. Syns på allt han gör. 

En av många saker jag gillar med Kim är precis det han gör för stunden är han helt dedikerad till. När han är pappa, då är han pappa. När han är fotbollstränare är han det, osv.

– Jag håller helt med. Jag kan bara älska sådana människor. Jag kan bara gratulera Hammarby och dom människor som valt att ta in honom. Jag kan säga det redan nu, jag blir inte förvånad om Hammarby vinner SM-guld 2025. Den fotbollen som Kim fått in i Hammarby, det finns det inte många lag som kan stå emot. Vi mötte Häcken, som alla vet hur spelskickliga dom är hemma, och den matchen visar på vår kapacitet. Över hela matchen plus tillägg dominerade vi totalt, trots Häckens all kvalité. Det fanns fler matcher där det kändes som vi var så starka. Det snackas redan nu om kommande värvningar med hög kompetens, och anledningen, eller en av dom, är Kim Hellberg. Det pratas om Samuel Gustafson som ett exempel. Hemkomst från Gustav Ludwigson. Det pratas om Darijan Bojanic. Kommer dom eller spelare med liknande kapacitet att hamna i Hammarby, då tror jag det är fullt möjligt att vinna 2025.

Jag är full av beundran för Kim H. När jag fick kontakt med honom 2022, följde jag varenda match med Värnamo i två säsonger. Värnamo spelade ut nästan alla lag dom mötte mellan straffområdena. Jag tror på en Graham Potter karriär för Kim.

– Oh, ja. Om vi får behålla Kim så tror jag att denna förvandling som han redan har gjort, kommer att fortsätta till än högre höjder. Sättet att även i dom mest pressade situationer komma ut med bollen under kontroll. Allt går så fort och ändå hanterar spelarna det. Har du sedan en snabb ytter som Bazoumana Toure, ständigt öppen för att sticka i dom ytor som då skapas. Motståndarna hamnar i fällan. 

Jag jämför med Henrik Rydström i Kalmar då. Under 10 säsonger sparkade Kalmar alla bollar långt. Vi mötte dom 2021 i cupen, då hade han tränat dom i tre månader. Redan på den tiden hade han infört ett fantastiskt eget spel. När jag frågade honom hur det var möjligt sa han: alla fotbollsspelare vill spela fotboll. Dom vill inte bara rensa.

– Precis så. Vi får väl se om Malmö får behålla Rydström. Men det du berättar är precis det som Kim har skapat i Hammarby. Spelarna förstår vad han vill och sliter varje dag för att utföra det. Det i sig har skapat det lyft vi nu har i Hammarby. Vi tar in spelare som vill utvecklas och vill spela den fotboll Kim torgför. Många unga. Hammarby ser otroligt spännande ut tycker jag. Men att vinna är alltid att det måste stämma i allt. För utöver att jobbet måste göras måste laget som vinner ha marginalerna med sig.

Tillbaka till dig. Planer för framtiden?

– Jag vet inte nu vad som kan hända i framtiden. Jag lever i nuet. Jag är öppen för sådant som känns bra för mig. Det beror självklart på vad familjen och barnen vill. Jag lever för dom. Jag vill dela deras fritid också. Dom är i den åldern och fasen av livet där vi som föräldrar är väldigt viktiga. 

Där är något som jag tycker är väldigt viktigt. Barnen har tagits hit av oss. Under den tiden dom behöver oss, är det vår uppgift att vara där. Jag blir bara trött på föräldrar som klagar på att dom inte har någon egentid. Under den korta tiden av mitt liv, behöver jag ingen egentid på det sättet. Belöningen av att vara en närvarande förälder är mycket mer värd.

– Ja, precis så är det. All tid före och efter barnen blivit tillräckligt stora räcker gott och väl. Bra uppfostran och att finnas där för dom, det är en viktig del av livet. Just nu, är det prio ett. Mitt mål som jag tycker mig dela med många andra är att vara en förebild för mina barn vad gäller uppträdande och att ta ansvar. 

Nu kom vi in på hur vi förhåller oss till våra barn. Vi pratade, delade och diskuterade länge om det här spörsmålet. Vi landade i det som jag levt efter, viilket gjorde mig oerhört glad då jag själv, oftast, haft ett tvivel på mina livsval. I vårt förhållande till våra avkommor finns det ett spektrum av saker som är frivilligt och saker som måste göras. Förstå skillnaden, där var vi rörande ense. 

Förutom en två timmars lång intervju som var trevlig för mig, fick jag också ett lyft som människa. Tack för det Kennedy.

Två timmar. Generöst delade Kennedy med sig av sitt liv från det han var en bollälskande knatte till det han stod i rampljuset som en väldigt duktig representant för svensk fotboll i allmänhet och Hammarby fotboll i synnerhet. Jag tyckte mycket om att göra den här intervjun. Det är första gången det är med en spelare som inte gjort något i ”min” klubb. Det gav mig mersmak. Jag har haft mina krokar ute på andra lags ikoner. En fick jag kontakt med men som tyvärr tackade nej. Mitt mål med detta är att försöka komma i kontakt med spelare nu eller då som intresserar mig. Har du som läser detta någon idé om någon, tveka inte och höra av dig. Jag kommer, om jag känner kemi med personen, att göra allt jag kan för att få till en sådan intervju.

Stort tack till underbara Kennedy. Lycka till i framtiden med allt du tar dig för. Tappa inte det generösa sätt och leende som gör att man alltid känner sig välkommen att hälsa på dig.